De senaste veckorna har jag känt en stor sorg över hur saker och ting har blivit med mamma och pappa. Jag har tidigare förhållit mig ganska rationellt till det som har hänt, även om jag har bloggat om det på ett emotionellt sätt. Jag har nyktert sett på saken som att det är sådant som händer, folk skiljer sig, pappa måste få vara lycklig också, nu borstar vi av oss, torkar tårarna, lyfter blicken, går vidare. Vi behöver inte göra det svårare än det är och jag förstår bägge sidor.
Och så gör man inte det. Man går inte vidare och man är faktiskt inte så jävla förstående när allt kommer omkring.
Istället har jag bara känt en oändlig sorg över att livet ser ut som det gör nu. Att det blev så hopplöst för min mamma. Känslan av att hon sliter så hårt hon bara förmår för att vardagen ska bli uthärdlig, när den tidigare var njutbar utan ansträngning. Att varje dag är ett jävla jobb. Jag tror inte längre det handlar om att timme för timme hålla ihop som människa - det stadiet har hon passerat – men jag tror inte heller det finns någon spontan glädje eller harmoni. Allt är en ansträngning.
Jag hälsar på pappa och han har fått i ordning i sin lägenhet. Inga ouppackade flyttkartonger kvar, istället mattor på golven, gardiner i fönstren, tavlor på väggen. Det ser bra ut och jag tror att han trivs. Det är fortfarande inte lika hemtrevligt som hos mamma, men så har han heller inte behövt anstränga sig lika mycket för att hans vardag ska bjuda på fina stunder.
- Jag drömde inatt att det hängde bebiskläder på tork i din lägenhet när jag kom och hälsade på, berättar jag för pappa.
- Det behöver du inte oroa dig för. Det vore väl konstigt? frågar han.
- Konstigt, men inte orealistiskt, svarar jag.
- Kanske inte, men så kommer det inte att bli, försäkrar pappa.
