Läser gamla inlägg i min stängda elektroniska dagbok från tiden som var i början. Saker vi gjorde, sade, var. Hur jag tänkte om allt och vad jag tyckte om honom, han som idag sover sina nätter längs min vänstra sida. Blir emotionell av storslagenheten i hur oerhört väl våra bitar passade och vilket generöst utrymme han gav mig och mina tveksamheter. Hur saker som hade kunnat bli konflikter aldrig blev, för att jag aldrig behövde tvivla.
Ändå var jag väl tveksam sätt och vis, för att jag inte visste riktigt var jag hade honom och hur han fungerade. Kanske var det också lite svårt att tro att det var sant när jag radade upp superlativen i huvudet.
Jag är så tacksam för att han fanns där då – kvar, trots att jag egentligen bränt den bron ett år tidigare. Att han svarade på det där sms:et som jag skickade redan medan han klädde på sig jackan för att lämna vårt sällskap och gå hem. Och fastän han inte visste att meddelandet låg där och väntade, så vågade han viska i mitt öra och göra min invitation överflödig.
Han fångade upp mig. Han hade väntat och att han hyste inte agg. Gudarna ska veta att han hade rätt att hålla mycket emot mig. Det tog lång tid innan jag förstod det.
Han krävde inte några definitioner när jag inte kunde ge dem. Han vågade säga till mig att han älskar mig, fastän han visste att han inte kunde få samma tillbaka. Jävligt modigt, är vad det är. Kanske visste han att jag skulle falla innan jag förstod det själv.
