Förra julen bjöd pappa in mamma att äta middag med oss på julafton. Det var oerhört konstigt alltihop, men ändå fint på något sätt. Det kändes bra att det var vi igen – mamma och pappa, jag och mina syskon, farfar. Som förr, fast ändå verkligen inte.
Efteråt sa pappa att det kanske blir såhär framöver. Hans nya tjej firade med sina barn och barnens pappa, sin familj, och pappa var inte en del av den. ”Vi kanske fortsätter att fira på det här sättet”, sa han och lät hoppfull.
Jag tänkte på en blombukett som man tagit upp ur sin vas och slängt på golvet. Brutna stjälkar och blekta kronblad utspridda huller om buller. Att försöka sopa ihop dem och sätta tillbaka i vasen? Arrangera skiten på nytt och låtsas som att inget hänt? När vi åt middag tillsammans allihop var det hemtamt och ångestfyllt på samma gång. Matbordet var samma gamla furubord som stod i mammas och pappas gemensamma hus, men deras kallprat om hur det är på jobbet var det konstigaste någonsin. Settingen var känd sedan födseln, men innehållet från en annan värld.
Det blev inte så framöver. Vi fortsatte inte att fira som ett ihoprafsat och spretigt bukettkadaver, nedtryckta i en välbekant vas. ”Det finns kanske fler som vill fira…” sa pappa försiktigt för någon vecka sedan, när vi planerade för årets stundande jul. Kanske var det bara mina egna projektioner och hjärnspöken men jag tyckte att jag anade en förhoppning i pappas röst.
Istället tillbringade mamma julaftonen i sitt nya hus, med sin nya karl, och tillförsikten hade pappa inget för.
