Hur bloggar man om svåra saker utan att det blir bekräftelsefiskande och sympatisökande? Hur skriver man om något som är potentiellt jobbigt och skrämmande för att man vill skriva, utan att folk ska tvingas ”åååh =(((”:a över det? Jag har själv förbluffats över människors ständiga effektsökeri och extrema självmedvetenhet i situationer där man kan tycka att lite integritet hade varit klädsamt.
Vill man inte hålla sin virtuella käft och hantera saker in the privacy of your own home så är man helt enkelt en bekräftelsefiskande uppmärksamhetshora. Och kanske borde jag bara acceptera att jag inte är bättre än någon annan. Men jag är väl inte sämre heller.
Hur som helst. Nu är det såhär. Att jag har en knöl i bröstet. En ganska stor knöl. Och jag vet att det är väldigt ovanligt med bröstcancer hos kvinnor under 40 år och vi har inte bröstcancer i släkten. Men jag vet också att jag har haft knölen i tre månader och den har varken försvunnit eller förändrats. Möjligen kanske blivit lite lite större. Jag vet också hur allvarlig läkaren såg ut idag när jag gick för att kolla den och hur förmanande han var när han sa åt mig att beställa tid för mammografi, ultraljud och biopsi på Bröstcentrum redan idag.
Och sedan såg jag den här:
Vsg att ”åååh =(((”:a.
